Ida Angelica

Kategori: Skrifter och dikter

31-12-14

"Fall in love with the girl who writes. 

It may sound silly, but if you do, your memory will always remain. Whether it is on the back of an old receipt  or a piece of notebook paper, you will always be camouflaged within the curve of her poor penmanship.  You are the cause of her puzzled look of confusion as she sits behind the computer. I am sure you can see her now, wide-eyed, pressing her lips in silent frustration trying to make sense of the noise in her heart. She’s quirky, emotional, and undeniably lost in her own little world.. but love her anyway."

-Unknown

12 december 2014 - Mina skrifter

"There was a problem still echoing in the back of my mind. Lingering like the white foam and all the crap washed ashore on the shoreline. And the waves where just not that intruiging to look at. But then I found this poem and my troubled mind was at ease because it was exactly what I needed. That writer, those wise words, was exactly on point and I'm able to go on living. I'm able to see the beauty of the sea again. I'm one step closer to what I want. What I need.

I want to start filling the blanc spaces between small talk with words of feelings and emotions, explotions, again. Because that's what makes my heart tick and without it I'm no longer myself and I don't really like small talk anyway."

Samtida dans

Jag älskar och uppskattar alla sorters konstformer. Jag har utövat teater, när jag var yngre försökte jag uttrycka mig genom att rita, och jag har till och med gått en kurs i showdance. Även om allt detta var längesedan så är jag glad över att jag till sist fann musiken och skriften som ett sätt att uttrycka och få ut mina känslor på. Som en känslosam person så vet jag inte vad jag skulle göra utan den sortens självterapi, för det är lite så jag ser det. Jag är tvungen att ha ett utlopp för känslorna utan att det nödvändigtvis behöver påverka andra. 

En sak jag ångrar lite är att jag inte fortsatte med någon danskurs när jag var yngre. Men det är trots allt nu som jag har insett att dans kanske till och med är den bästa formen av att kunna uttrycka sig - hand i hand med musik. Enligt mig så är det så. Jag kan sitta och titta på olika dansstilar i timmar, och bli avundsjuk över hur dansare kan kontrollera och hålla sina kroppar till musiken på ett sätt som inte bara dem förstår, utan som andra också försår. För som jag sagt förut är alla konstformer ett sätt att inte bara uttrycka sig, utan att få andra att känna tillsammans med en. 

Jag har följt YouTube- gurun Bethany Mota i dansprogrammet "Dancing with the Stars" och jag fastnade för hennes två senaste danser så otroligt mycket. Jag har tittat på dem om och om igen, särskilt det sista klippet, där de utövar en dansstil som kallas "contemporary dancing". I dem båda danserna så lade jag också märke till att dem dansade till samma låt, fast i olika versioner. I det första klippet är det till originalversionen av "I want you back" av Jackson 5 (utförd av livebandet i programmet). I andra versionen är det en cover-version av den låten som är gjord av The Civil Wars. Det är fint att se hur hela konceptet med dansen ändras med endast en annan version av låten och en annnan dansstil.

Det beskrivs senare i andra klippet att konceptet med "ram-dansen" var att utrrycka känslan av att se ett foto på sitt ex och inse att man vill ha honom/henne tillbaka. Det är så fint att se vad man kan göra när man vill berätta en speciell historia.

10 oktober, 2012 - Mina skrifter

"It was like there was no more place cold enough to fall asleep on.

All the places was now all heated up and uncomfortable.

I needed new space, but there was none.

So I just laid there, hoping to fall asleep and be relaxed enough to forget about it.

I pressed against the wall, to the cold,

then I jumped out of bed to sleep on the floor."

April 18, 2013 - Mina skrifter

Bring the places here alive, 
they are so dead to me.
Tell me what happened inside that fence,
down by the schoolyard,
when you were eight?
Tell me about where you had your first cigarette,
and how did that make you feel?
Tell me what bench you fell asleep on
when you got that drunk
that time you told me about.

Where have your fingers touched the concrete?
Where have you consumed the air,
and where did the air consume you?
Tell me where your life has been spent,
divided into little pieces of living.
Memories that will tell people
about who you are,
who you have been
and who you might want to become.
Bring the places here alive.
Fill them with life.

Touch my skin,
leave your fingerprints,
let me wear a part of you
I will take care and cherish your stories forever.

 

Min tatuering

"So, I've been telling myself that pain is a temporaty thing that then are replaced with something good. You grow with sadness. Sometimes you just have to die a little inside in order to become a stronger and wiser version of you. Burn. Emerge."

 

Det är många som frågar mig vad min tatuering betyder. Många frågar flera gånger. En tatuering för mig är väldigt personlig och betyder väldigt mycket, därför kan det va väldigt svårt att ta upp sånt djupt i en konversation när folk frågar i förbifarten vad min tatuering betyder. Jag tatuerade mig i maj och det var en sak jag funderat väldigt länge på, jag visste vad jag ville ha och hade vetat det i nästintill ett år innan jag gjorde den. Jag ville absolut inte ha någonting som var vanligt, jag ville ha en funderare. 

Som ni ser på andra bilden så står det "burn emerge", vilket är nyckelorden i uttrycket "The phoenix must burn to emerge." Fenixfågeln måste brinna för att återuppstå. En fenix är som ni kanske vet en mytisk fågel från olika kulturer som enligt legenderna bränner sig själv på ett bål när den blir gammal för att sedan kunna återfödas ur sin egen aska. Det är ett uttryck jag gång på gång använt i texter när jag suttit och skrivit (ett urdrag längst upp) och ett uttryck jag fastnat för mycket när jag läst andras texter. Det används som en metafor för att man ibland måste genomgå någonting svårt och kämpigt för att kunna bli starkare och få ut någotning bra av det i slutändan. Att allting ont för med sig någonting gott, vilket jag alltid trott på. 

Jag ville ha den på ett ställe där den syntes för att det skulle va lätt för mig att se den och bli påmind om betydelsen, så den fick sitta i mitt armveck, en placering jag är väldigt nöjd med. 

Burn, burn, burn

Jag har alltid varit intresserad av att läsa och skriva. Dikter och citat har jag lite varstanns i mitt rum, och de inspirerar mig varje dag. Vissa har jag fastnat för extra mycket och det här är en av dem. Det är ett citat från den populära boken "On the road." Den utspelar sig på 50-talet och hela boken är skriven på ett speciellt sett som gör vissa stycken rytmiskt poetiska.

Detta stycke i boken är den känd för och jag har läst den så ofta att jag kan citera den uttantill. Den påminner om alla udda människor som lever livet med en gnista i ögonen och sprider glädje och förundran. De som är intresserade av allt, nyfikna och de som alltid vill upptäcka nya saker. De få människor som får en att leva i nuet och ger en nya perspektiv på saker. Den påminner om den människa jag skulle vilja vara. 

Upp