Ida Angelica

Kategori: Musik

Aldrig förr sedda klipp

Jag hittade två klipp på min youtube-kanal som var privata. Jag gjorde dem offfentliga så att jag kunde dela dem här. De här klippen är från när jag testade ljudet och övade inför att spela på min mamma och pappas 50-års fest för ett och ett halvt år sedan. Helt oredigerade. Enjoy.

Samtida dans

Jag älskar och uppskattar alla sorters konstformer. Jag har utövat teater, när jag var yngre försökte jag uttrycka mig genom att rita, och jag har till och med gått en kurs i showdance. Även om allt detta var längesedan så är jag glad över att jag till sist fann musiken och skriften som ett sätt att uttrycka och få ut mina känslor på. Som en känslosam person så vet jag inte vad jag skulle göra utan den sortens självterapi, för det är lite så jag ser det. Jag är tvungen att ha ett utlopp för känslorna utan att det nödvändigtvis behöver påverka andra. 

En sak jag ångrar lite är att jag inte fortsatte med någon danskurs när jag var yngre. Men det är trots allt nu som jag har insett att dans kanske till och med är den bästa formen av att kunna uttrycka sig - hand i hand med musik. Enligt mig så är det så. Jag kan sitta och titta på olika dansstilar i timmar, och bli avundsjuk över hur dansare kan kontrollera och hålla sina kroppar till musiken på ett sätt som inte bara dem förstår, utan som andra också försår. För som jag sagt förut är alla konstformer ett sätt att inte bara uttrycka sig, utan att få andra att känna tillsammans med en. 

Jag har följt YouTube- gurun Bethany Mota i dansprogrammet "Dancing with the Stars" och jag fastnade för hennes två senaste danser så otroligt mycket. Jag har tittat på dem om och om igen, särskilt det sista klippet, där de utövar en dansstil som kallas "contemporary dancing". I dem båda danserna så lade jag också märke till att dem dansade till samma låt, fast i olika versioner. I det första klippet är det till originalversionen av "I want you back" av Jackson 5 (utförd av livebandet i programmet). I andra versionen är det en cover-version av den låten som är gjord av The Civil Wars. Det är fint att se hur hela konceptet med dansen ändras med endast en annan version av låten och en annnan dansstil.

Det beskrivs senare i andra klippet att konceptet med "ram-dansen" var att utrrycka känslan av att se ett foto på sitt ex och inse att man vill ha honom/henne tillbaka. Det är så fint att se vad man kan göra när man vill berätta en speciell historia.

Now I will love you secretly

They say that time will heel but I can't seem to find the cure
You ask if I'm okay but I'm not welcome anymore
We perished each alone just like the night turns into dawn
and now I kneel in the night

Fangirling

Vaknade till det här imorse. Ååh, det här betyder så mycket för mig <3

The Glass Child - Gone Away cover

The Glass Child aka Charlotte Eriksson upptäckte jag för ungefär tre år sedan nu och ända sedan dess har hon varit en av mina största inspirationskällor till musik och att skriva. Under tiden jag upptäckte henne var jag inte så nöjd med det som hände i mitt liv, jag hade precis börjat i gymnasiet och var väldigt osäker på det mesta. Det jag upptäckte med hennes musik hjälpte mig att tro på det jag kände och framförallt - att inte känna mig ensam. Hon har enligt mig en otroligt syn på livet och hon låter en se in på det genom hennes texter och dikter. För det måste jag länka hennes hemsida här. Hennes tumblr här. Så det här är min tribute till henne. Det är långt ifrån perfekt, men var tvungen att på något sett visa min uppsakttning och därför gjorde jag denna lilla video. 

Charlotte har nämnt ett flertal gånger att varenda gång hon ger ut ett nytt album eller singel så är det som att hon ger bort sitt hjärta och lämnar det i lyssnarens händer. Jag kan bara säga att jag förstår vad hon menar, det kommer nog ta lite mer tid innan jag kan lägga upp någonting som jag själv har skrivit, för att jag vet att jag kommer bli så fruktansvärt sårbar när jag gör det - när man bryr sig extremt mycket om det man gör. Jag vet själv om att jag kanske aldrig skulle lyssna på min sång, fast det är så svårt att veta - när jag lyssnar på min egen röst är jag så himlans självkritisk.

I övrigt då? Jag önskar verkligen att jag hade ett bättre musikredigeringsprogram och Final Cut eller något liknande för att det ska bli bättre än såhär, men vi säger att det duger ändå. Var tvungen att lägga ett jättefult filter över allt för att filmen vart så mörkt annars. Jag rekomenderar hörlurar när ni lyssnar.

Sleeping at last

Sleeping at Last aka Ryan O'Neal. 

Jag blir alltid förbluffad av kompositörer, artister, musiker och låtskrivare som alltid har en unik historia att berätta och gör det med sådan bravur att det nästan är omänskigt. Den här killen har en av mina absoluta favoritröster när det kommer till att utrycka sig. Det har hänt flera gånger att jag lyssnat på nån av hans låtar och bara förundrat mig över hur och när man kan sätta ihop en sådan text, melodi och syfte och allting bara utgör sig helt perfekt. I vilka omständigheter kommer man på ett mästerverk? Jag upptäckte honom genom Twilight- filmen Breaking Dawn och man får säga vad man vill om de filmerna men musiken är alltid on point. Att vara musiksättare i en filmproduktion måste ju vara det roligaste jobbet som finns- kan jag tänka mig. Ryan har en sån otrolig röst, den är så rå och ärlig och bara..perfekt. Han har någonting underliggande i rösten som dryper av känsla. Typiskt mig att analyera sångröster- det är min hobby. 

Det blir bara bättre av att han faktiskt inte är så känd, relativt okända röster är alltid bättre- man kan tänka sig att det är tillägnat sig själv för att det är så på pricken det man letar efter i musik.

Mina gitarrer

Jag har totalt ägt tre gitarrer i mitt liv. Den första gitarren jag fick var en billig variant från Rusta som min pappa köpte till mig när jag sedan länge tjatat om mitt intresse av att börja spela. En gitarr som jag snabbt skulle slita ut och byta ut till en annan allt eftersom att jag blev bättre på att spela. Jag minns att redan efter mina första gitarrlektioner skulle jag ha köpt min lilla pärla - min svarta gitarr. Kort hals, tjockt greppband och nylonsträngar. På de fyra/fem första banden där det svarta är utslitet kan man se hur många timmar, dagar, veckor jag har slitit med att sätta fingrarna rätt och försökt få ackorden att sitta. Det var med den här jag lärde mig att plockkompa på flera olika sätt, att experimentera med och uppskatta musiken mer och mer för var dag som gick.

Gitarren som hänger på väggen bredvid min svarta är min mammas 3/4 gitarr. En liten gullig gitarr för en liten gullig mamma. Den får hänga på min vägg som prydnad eftersom min mamma tyvärr inte ger den den kärlek och omtanke den behöver.

Min ganska så nya pärla, en Canglewood, fick jag i studentpresent av hela familjen. Då jag sedan lång tid velat ha en ny. Äntligen en gitarr som faktiskt låter som en gitarr. En budgetgitarr- men den duger för hur jag vill att musik ska låta. Det behöver inte vara perfekt, det behöver bara berätta en historia.

Upp