Ida Angelica

Kategori: Allmänt

Adidas

Outfit från 13 juli. 

Usch vilken tråkig sommar det har varit. Vädermessigt. Utan sol känns sommaren helt bortkastad för mig som älskar värme och sol. Fast den har väl varit helt okej ändå. Känns bara deppigt att snart behöva vänta ett helt år innan det blir varmt i Sverige igen. Vill fly Sverige och åka till min bästa kompis i Australien. Det skulle vara så underbart! Min andra halva går inte med på det tyvärr. 

Jag tänkte göra några inlägg här för att jag har inte skrivit på ett tag och det finns en hel del att berätta. Stay tuned.

Min drömbil just nu

Förra helgen var jag ute oh gick med mina systrar och min mamma. Längst bort i Björklinge fick jag se den här lilla bilen (översta bilden) stå parkerad och jag tänkte genast: där! En sån bil vill jag ha! En Mazda 121. Jag har inte skaffat körkort än men nu blev jag så sjukt motiverad till att göra det endast för att jag vill ha en sån här bil att köra runt i sen. Det här är verkligen jag i en bil! Jag har alltid sagt att jag ska ha en vit bil, en vit bil är alltid helt klart snyggast - om man håller den ren. Tycker att soltaket var så charmigt också när jag såg att det fanns en modell med det så blev jag ännu mer kär! Det här är den perfekta bilen - den är liten, ful men jäkligt charmig. Så om någon där ute som läser detta känner till någon som har en sån här bil som funderar på att sälja, hör av er!

Har redan varit inne på blocket och tittat - där finns det bara röda modeller. Och en annons låg under rubriken "Sveriges fulaste bil". Haha, jag måste ha en!

Ny dator

Det är såhär att jag har skaffat mig en ny dator. En ny snygg, ren, fräsch dator. Jag har tänkt länge på att skaffa en ny, min gamla är trots allt 5-6 år gammal och alldeles för liten. För det mesta använder jag min iPad men på senare tid har jag kännt att jag inte kan använda iPaden till allt. T.ex skriva blogginlägg och kolla på netflix via TV:n. Och att redigera filmer kommer bli så mycket enklare då jag fick ett hyffsat videoredigererprogram redan installerat på datorn - vilket jag har velat haft eftersom jag har skaffat mic, jag har en ny gitarr och en kamera jag kan spela in med. Det jag vill komma fram till är att jag äntligen kommer kunna lägga upp lite covers på youtube med okej kvalité. Jag har smyckat ut datorn med lite marmor-kontaktplast. Skitsnyggt blev det!

 

Jag var bara inte klar än

För två veckor sedan fyllde jag 20 år. Den 12 mars 1995 föddes jag. Jag hade en väldigt bra födelsedag, min underbara pojkvän kom in med min födelsedagspresent kl 7.07 på morgonen. Dvs den tiden jag slog upp ögonen för världen för första gången.
Sedan jag var ungefär 14 har jag däremot inte tyckt om att fylla år, det är någonting som blir värre med åren. Och ångesten det här året den 12e mars var såklart värre än föregående år. Jag var inte klar med tonåren.
Jag har aldrig någonsin längtat efter livets milstolpar och har aldrig förstått varför folk alltid vill ha någonting mer, varför man måste skynda sig och se fram emot saker som kommer komma ändå så småningom. När vi gick i högstadiet så längtade alla efter att fylla femton och skaffa moppekort, kunna köpa enegidryck på hemköp och komma in på barnförbjudna filmer. Jag ville aldrig fylla femton, jag var inte klar med att känna mig liten och oskyldig.
Sen så kom tiden då alla längtade efter att gå ut högstadiet och börja i gymnasiet, någonting som jag aldrig velat, och hade jag fått välja hade jag valt att gå om högstadiet hundra gånger om bara för att slippa bli tvingad till det ökade ansvaret. Högstadietiden var dem bästa åren i mitt liv, det va då jag lärde känna de vännerna som fortfarande står mig närmast i mitt liv, och jag fick umgås med dem varje dag, och skratten under den tiden fick en att gå hem med träningsvärk i magen i stort sett varje dag. Jag var inte klar med det. Men det var dags att välja valet om gymnasielinje och det valet fruktade jag och jag frukar det fortfarande.
Gymnasiet blev jobbigt. När jag såg mig omkring var jag omgiven av folk som ville bli vuxna alldeles för fort. Jag ville fortfarande vara kvar i dem oskyldiga åren där allt var enkelt. Jag var liksom inte klar än.
Tiden gick och så småningom var det dags att ta studenten. Jag har aldrig fruktat så mycket för någonting i hela mitt liv. För några va det det bästa som hänt dem. För mig var det det värsta. Mitt liv som jag alltid sett det skulle ta slut. Jag har aldrig tänkt att jag skulle gå ut skolan. Jag har aldrig längtat. Jag har aldrig sett fram emot. Eller självklart visste jag att det så småningom skulle hända, det var bara det att allting var svart för mig efter studenten. Jag har aldrig skrikit så mycket inombords under alla "grattis" och alla tal som uttalades den dagen. Jag hade inga tankar på livet efter det. Jag är förvånad att livet faktiskt fortsatt efter det för att jag står kvar i skolan. Jag var inte klar med skolan.
När jag är på jobbet så tänker jag: "jag hör inte hemma här". Jag tänkte aldrig det här, och jag vet att det är det här alla har längtat efter. Jag kan inte förstå varför, och jag vet inte om jag nånsin kommer att förstå.
Så det här med att fylla år och bli äldre är inte min grej. Det är inte det att jag inte vill ha mer ansvar och bli vuxen. Det finns bara inget jag riktigt längtar efter längre, att gå till systemet? Jag var inte klar med häxbrygder. Skaffa utbildning, jobb, familj, barn, barnbarn. Nej. Jag rycker på axlarna.
Jag är inte klar med allt annat. Jag är inte klar än. Min ångest beror på att jag aldrig kommer få tillbaka det jag aldrig var klar med. Jag vill börja om.

Mitt nyrenoverade rum

Såhär ser det ut i mitt rum nu efter att pappa lade in nytt golv och jag fick måla alla möbler vita. Först var jag arg för att mamma och pappa ville lägga nytt golv för att det verkade så omständigt och innan hade jag vitt golv, vilket jag föredrog. Jag tycker om när det är så ljust som möjligt. Men det vita golvet var fult och slitet, det hade ändå varit med sedan huset byggdes -91, så det var väl dags för att byta. Så istället för vitt golv blev möblerna vita i kontrast till det nya mörkare golvet. Det blev så mycket fräschare och alla detaljer i rummet är jag jättenöjd med.

Milian fick en egen liten hylla över sängen med en kronformad ljushållare, vilket jag tyckte var urgulligt då Milian heter Prins i efternamn. Farmor va inte riktigt med på noterna om Milians riktiga namn de första månaderna efter Milian kom så därför kallade hon honom för prinsen. Därför fick han heta det i mellannamn sedan när han skulle döpas. 

Jag får väl kanske byta ut den ena bilden på honom sen när den nya knodden kommer i Augusti. Jag måste vara den stoltaste mostern i världen. Vet inte om det är särsklit normalt annars det här.

"Du passade mycket bättre i långt hår."

Det finns några saker i livet man kan se på och säga: "detta var nog en avgörande händelse i mitt liv. Någonting som hade stor betydelse för personen jag är idag."

Någonstans i början av gymnasietiden, då mycket var i förändring, så skrev jag upp på min "innan jag dör- lista" att jag någon gång i mitt liv skulle klippa av mig mitt hår. Jag kunde inte föreställa mig det överhuvudtaget, det var bara en sak jag ville vara med om någon gång - känslan av att ta saxen och bara kapa allt. När man läser detta kanske man tror att jag inte brydde mig om mitt hår lika mycket som alla andra tjejer. Men jo, precis som alla andra tjejer vill jag ha det perfekta hårsvallet.

Det gick något år och jag kunde verkligen inte förstå hur folk kunde klippa av sig allt hår till en så kallad "pixie", precis som så många andra tjejer nog absolut inte kan förstå. I samma sväng klippte Miley Cyrus av sig sitt hår och enligt mig såg hon rentutsagt förjävlig ut - i början. Men jag tyckte att det var så himla underbart att hon gjorde det. Hon sa: "folk tycker att jag ser lesbisk ut, men jag förstår inte hur det på något sett skulle vara en förolämpning." Hon ville visa för världen att det fanns flera sidor av kvinnlighet, och att tapperheten att förbinda sig till en förändring var en av dem, och att gå emot stereotypen.

Detta fick mig att bli fruktansvärt sugen på att göra samma sak. Jag visste inte om jag skulle passa i det. Jag minns att ena dagen hade jag bestämt mig att kapa det. Andra dagen var jag emot det till hundra procent. Jag var rädd för vad mina föräldrar skulle säga. Jag var rädd för att ångra mig. Jag var rädd för hur alla i min omgivning skulle reagera och jag var rädd för hur jag med kort hår skulle passa in i samhällets syn av kvinnlighet. Jag skrev för några inlägg sedan om sommaren 2013, då det hände väldigt mycket, vilket var en vändpunkt. Jag minns att innan en fest jag skulle på så tog jag saxen och klippte av ca 1 decimeter av håret- för att testa mig själv. Hår växer ju ut. Antingen skulle jag gråta eller tycka om det. Skevt blev det men jag brydde mig inte alls. Några dagar senare följde Terese med mig till en random hårfrisör och jag bad honom bara att kapa det. Samma dag blekte vi det och sen så jag ut som Miley Cyrus.

Det är först nu lite senare som jag inser hur mycket detta beslut faktiskt kanske var ett av det bästa i mitt liv. Det är svårt att beskriva. Känslan att göra någonting man själv så gärna vill göra - trots allas rädslor för utkomsten. Jag kände mig modig och mer självsäker än jag gjort i hela mitt liv. Känslan av att inte bry sig om vad alla kanske skulle tycka om det, känslan av att ge upp någonting man hållt så hårt i, i hela sitt liv. För det hade jag. Jag blev en helt annan person. Framförallt på utsidan, men nu i efterhand inser jag att det betydde mycket för insidan också. Folk trodde säkert också att jag gjorde det för att bevisa något, det gjorde jag på sätt och vis - men bara för mig själv.

Det har hjälpt mig stå upp för vad jag vill, att vara jag. Kunna ha mina tankar och åsikter. Inte alls bry mig om vad andra tycker. Jag har ett flertal gånger fått höra orden "du var mycket finare i långt hår, varför klippte du av det?". Varje gång jag hör det så växer jag lite, för att jag vet att jag är stark nog att inte bry mig. Sen att folk är så dumma i huvudet att de kläcker ut sig en sån kommentar utan att jag ens har bett om deras åsikt är en annan sak. Jag lever inte för att tillfredställa andra. När jag hör folk som vill göra något udda eller galet och folk säger "Nej, gör inte det." så vill jag bara skrika: "Go for it!" 

Få saker trycker ner mig idag, för att jag vet exakt vart jag har mig själv, och allt det här fick jag av min förbindelse till en förändring. När jag klippte av mig håret. Det var mer än bara en hårklippning.

Samtida dans

Jag älskar och uppskattar alla sorters konstformer. Jag har utövat teater, när jag var yngre försökte jag uttrycka mig genom att rita, och jag har till och med gått en kurs i showdance. Även om allt detta var längesedan så är jag glad över att jag till sist fann musiken och skriften som ett sätt att uttrycka och få ut mina känslor på. Som en känslosam person så vet jag inte vad jag skulle göra utan den sortens självterapi, för det är lite så jag ser det. Jag är tvungen att ha ett utlopp för känslorna utan att det nödvändigtvis behöver påverka andra. 

En sak jag ångrar lite är att jag inte fortsatte med någon danskurs när jag var yngre. Men det är trots allt nu som jag har insett att dans kanske till och med är den bästa formen av att kunna uttrycka sig - hand i hand med musik. Enligt mig så är det så. Jag kan sitta och titta på olika dansstilar i timmar, och bli avundsjuk över hur dansare kan kontrollera och hålla sina kroppar till musiken på ett sätt som inte bara dem förstår, utan som andra också försår. För som jag sagt förut är alla konstformer ett sätt att inte bara uttrycka sig, utan att få andra att känna tillsammans med en. 

Jag har följt YouTube- gurun Bethany Mota i dansprogrammet "Dancing with the Stars" och jag fastnade för hennes två senaste danser så otroligt mycket. Jag har tittat på dem om och om igen, särskilt det sista klippet, där de utövar en dansstil som kallas "contemporary dancing". I dem båda danserna så lade jag också märke till att dem dansade till samma låt, fast i olika versioner. I det första klippet är det till originalversionen av "I want you back" av Jackson 5 (utförd av livebandet i programmet). I andra versionen är det en cover-version av den låten som är gjord av The Civil Wars. Det är fint att se hur hela konceptet med dansen ändras med endast en annan version av låten och en annnan dansstil.

Det beskrivs senare i andra klippet att konceptet med "ram-dansen" var att utrrycka känslan av att se ett foto på sitt ex och inse att man vill ha honom/henne tillbaka. Det är så fint att se vad man kan göra när man vill berätta en speciell historia.

Jag är lite av en perfektionist

Många kanske inte vet detta om mig men jag har det väldigt svårt att må bra om jag inte är helt nöjd med min prestation. I högstadiet fick jag väldigt bra betyg och var väldigt nöjd med det jag gjorde, så jag kände att jag förtjänade att må bra. När jag började gymnasiet så gick det väldigt mycket sämre, jag hade inte motivationen till att göra allting lika bra som jag egentligen ville, vilket resulterade i att det inte blev roligt för mig alls. Det känns fortfarande inte som att jag förtjänade att stå på studentflaket - även fast mina betyg inte var ett dugg dåliga. Det var viktigt för mig att känna att jag gjort bra ifrån mig, även om det inte syntes på betygen. Det är viktigt för mig att lägga ner min själ och hjärta i allt jag gör, annars är det enligt mig inte värt det, och jag tror att många andra också känner så. 

Det här gällde inte bara i skolan, det gäller allt. På mitt jobb på restaurang där jag numera jobbar väldigt sällan trivs jag inte alls, just på grund av att jag inte riktigt har koll på läget och jag kan inte prestera så bra som jag skulle vilja. Därför bävar jag inför varje arbetspass - när jag känner att jag inte kan utföra det som jag vill. Jag bävar inför att söka jobb av just denna anledningen, jag är rädd för att jag kommer prestera dåligt och jag vet att det i sin tur får mig att må fruktansvärt dåligt. 

När jag spelar in musik så måste jag tycka att det är så bra det kan bli, att jag gjort mitt bästa med det jag har att jobba med. Jag sjöng på min mammas och pappas 50-årsfest och jag tyckte att det gick jättebra, därför tyckte jag att jag förtjänade att få beröm efteråt. Jag sjöng på min systersons dop och tyckte det gick hemskt dåligt och jag ville inte se folk i ögonen när de gav mig beröm efteråt. För att jag tyckte inte alls att jag var värd det. Att höra deras tacksamma ord var för mig bara smärtsamt. 

Jag är min värsta kritiker, det är jag medveten om. Det spelar ingen roll för mig hur bra någon annan tycker att jag presterar. Det är JAG som alltid måste tycka om det jag gör, annars mår jag helt enkelt inte toppen.

Jag har inte skrivit ett blogginlägg på några dagar, just för att jag tycker att jag inte har haft tid att göra ett inlägg så bra som jag velat.

Samtidigt tror jag att det gynnar mig åt andra hållet också. Jag bryr mig inte mycket om vad andra tycker, ibland kan det vara viktigt men oftast inte. Jag kan klä mig som jag vill, jag kan säga vad jag vill, jag kan ha håret som jag vill, så länge jag har ett gott samvete. Kommentarer och blickar på hur jag ser ut eller hanterar saker flyger mig bara förbi, när jag vet att jag har mitt goda samvete och tycke kvar. När jag tycker att jag har gjort det som jag tycker varit bäst. Jag sätter min egen åsikt först, för att jag vet att på det sättet mår jag som bäst.

Ett rikitgt j*vla hånflin

Nu har vi äntligen fått tillbaka vårt internet här hemma efter exakt en vecka. Så nu blir det att catcha upp allting som man inte ha velat ladda med mobilsurfen. Det som hände var att på flera ställen här i Björklinge håller de på att gräva massa i gatorna för att dra fiber, vilket bidrog till att de grävde sönder någon ledning som gjorde att vi inte har haft varken hemtelefoni eller wifi. Imorse var jag hos tandläkaren och påvägen hem gick jag förbi en grävmaskin och en en gulklädd snubbe som stod och stirrade ner i hålet de hade grävt. När jag gick förbi titttade han upp och log artigt mot mig fast med något jag uppfattade som ett riktigt hånflin. Ville ge honom en smäll och skrika "vad fan har du gjort med mitt internet, sluta upp med ditt j*vla flinande"!! Han påminde om skurken i slutet av The incredibles, "The underminer", en riktigt komisk filur.

Aja det är över nu och jag ska ladda upp min cover som jag sa att jag skulle lägga upp nu, måste bara ladda upp den på Youtube först. Hadee!

Inget wifi

Allas värsta farhåga är min verklighet just nu. Vi har inte haft fungerande wifi hemma på tre dagar nu. Som tur var fick jag ny mobilsurf idag så nu har jag kontakt med omvärlden igen. Tragiskt när man tänker efter.. Att man är så sjukt beroende av internetuppkoppling. Fast allting ont för med sig nåt gott som min farmor brukar säga och jag har spenderat hela gårdagen och idag till att göra en cover och en liten musikvideo till den som kommer upp när jag får tillbaka internet.
Nu måste jag börja fixa mig till en Halloween-fest! Ciao