Ida Angelica

Jag var bara inte klar än

För två veckor sedan fyllde jag 20 år. Den 12 mars 1995 föddes jag. Jag hade en väldigt bra födelsedag, min underbara pojkvän kom in med min födelsedagspresent kl 7.07 på morgonen. Dvs den tiden jag slog upp ögonen för världen för första gången.
Sedan jag var ungefär 14 har jag däremot inte tyckt om att fylla år, det är någonting som blir värre med åren. Och ångesten det här året den 12e mars var såklart värre än föregående år. Jag var inte klar med tonåren.
Jag har aldrig någonsin längtat efter livets milstolpar och har aldrig förstått varför folk alltid vill ha någonting mer, varför man måste skynda sig och se fram emot saker som kommer komma ändå så småningom. När vi gick i högstadiet så längtade alla efter att fylla femton och skaffa moppekort, kunna köpa enegidryck på hemköp och komma in på barnförbjudna filmer. Jag ville aldrig fylla femton, jag var inte klar med att känna mig liten och oskyldig.
Sen så kom tiden då alla längtade efter att gå ut högstadiet och börja i gymnasiet, någonting som jag aldrig velat, och hade jag fått välja hade jag valt att gå om högstadiet hundra gånger om bara för att slippa bli tvingad till det ökade ansvaret. Högstadietiden var dem bästa åren i mitt liv, det va då jag lärde känna de vännerna som fortfarande står mig närmast i mitt liv, och jag fick umgås med dem varje dag, och skratten under den tiden fick en att gå hem med träningsvärk i magen i stort sett varje dag. Jag var inte klar med det. Men det var dags att välja valet om gymnasielinje och det valet fruktade jag och jag frukar det fortfarande.
Gymnasiet blev jobbigt. När jag såg mig omkring var jag omgiven av folk som ville bli vuxna alldeles för fort. Jag ville fortfarande vara kvar i dem oskyldiga åren där allt var enkelt. Jag var liksom inte klar än.
Tiden gick och så småningom var det dags att ta studenten. Jag har aldrig fruktat så mycket för någonting i hela mitt liv. För några va det det bästa som hänt dem. För mig var det det värsta. Mitt liv som jag alltid sett det skulle ta slut. Jag har aldrig tänkt att jag skulle gå ut skolan. Jag har aldrig längtat. Jag har aldrig sett fram emot. Eller självklart visste jag att det så småningom skulle hända, det var bara det att allting var svart för mig efter studenten. Jag har aldrig skrikit så mycket inombords under alla "grattis" och alla tal som uttalades den dagen. Jag hade inga tankar på livet efter det. Jag är förvånad att livet faktiskt fortsatt efter det för att jag står kvar i skolan. Jag var inte klar med skolan.
När jag är på jobbet så tänker jag: "jag hör inte hemma här". Jag tänkte aldrig det här, och jag vet att det är det här alla har längtat efter. Jag kan inte förstå varför, och jag vet inte om jag nånsin kommer att förstå.
Så det här med att fylla år och bli äldre är inte min grej. Det är inte det att jag inte vill ha mer ansvar och bli vuxen. Det finns bara inget jag riktigt längtar efter längre, att gå till systemet? Jag var inte klar med häxbrygder. Skaffa utbildning, jobb, familj, barn, barnbarn. Nej. Jag rycker på axlarna.
Jag är inte klar med allt annat. Jag är inte klar än. Min ångest beror på att jag aldrig kommer få tillbaka det jag aldrig var klar med. Jag vill börja om.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas