Ida Angelica

Jag var bara inte klar än

För två veckor sedan fyllde jag 20 år. Den 12 mars 1995 föddes jag. Jag hade en väldigt bra födelsedag, min underbara pojkvän kom in med min födelsedagspresent kl 7.07 på morgonen. Dvs den tiden jag slog upp ögonen för världen för första gången.
Sedan jag var ungefär 14 har jag däremot inte tyckt om att fylla år, det är någonting som blir värre med åren. Och ångesten det här året den 12e mars var såklart värre än föregående år. Jag var inte klar med tonåren.
Jag har aldrig någonsin längtat efter livets milstolpar och har aldrig förstått varför folk alltid vill ha någonting mer, varför man måste skynda sig och se fram emot saker som kommer komma ändå så småningom. När vi gick i högstadiet så längtade alla efter att fylla femton och skaffa moppekort, kunna köpa enegidryck på hemköp och komma in på barnförbjudna filmer. Jag ville aldrig fylla femton, jag var inte klar med att känna mig liten och oskyldig.
Sen så kom tiden då alla längtade efter att gå ut högstadiet och börja i gymnasiet, någonting som jag aldrig velat, och hade jag fått välja hade jag valt att gå om högstadiet hundra gånger om bara för att slippa bli tvingad till det ökade ansvaret. Högstadietiden var dem bästa åren i mitt liv, det va då jag lärde känna de vännerna som fortfarande står mig närmast i mitt liv, och jag fick umgås med dem varje dag, och skratten under den tiden fick en att gå hem med träningsvärk i magen i stort sett varje dag. Jag var inte klar med det. Men det var dags att välja valet om gymnasielinje och det valet fruktade jag och jag frukar det fortfarande.
Gymnasiet blev jobbigt. När jag såg mig omkring var jag omgiven av folk som ville bli vuxna alldeles för fort. Jag ville fortfarande vara kvar i dem oskyldiga åren där allt var enkelt. Jag var liksom inte klar än.
Tiden gick och så småningom var det dags att ta studenten. Jag har aldrig fruktat så mycket för någonting i hela mitt liv. För några va det det bästa som hänt dem. För mig var det det värsta. Mitt liv som jag alltid sett det skulle ta slut. Jag har aldrig tänkt att jag skulle gå ut skolan. Jag har aldrig längtat. Jag har aldrig sett fram emot. Eller självklart visste jag att det så småningom skulle hända, det var bara det att allting var svart för mig efter studenten. Jag har aldrig skrikit så mycket inombords under alla "grattis" och alla tal som uttalades den dagen. Jag hade inga tankar på livet efter det. Jag är förvånad att livet faktiskt fortsatt efter det för att jag står kvar i skolan. Jag var inte klar med skolan.
När jag är på jobbet så tänker jag: "jag hör inte hemma här". Jag tänkte aldrig det här, och jag vet att det är det här alla har längtat efter. Jag kan inte förstå varför, och jag vet inte om jag nånsin kommer att förstå.
Så det här med att fylla år och bli äldre är inte min grej. Det är inte det att jag inte vill ha mer ansvar och bli vuxen. Det finns bara inget jag riktigt längtar efter längre, att gå till systemet? Jag var inte klar med häxbrygder. Skaffa utbildning, jobb, familj, barn, barnbarn. Nej. Jag rycker på axlarna.
Jag är inte klar med allt annat. Jag är inte klar än. Min ångest beror på att jag aldrig kommer få tillbaka det jag aldrig var klar med. Jag vill börja om.

"Skvaller"

Tre bilder från när jag och Gustav var och tittade på "Skvaller" på Uppsala Stadsteater. Rikigt rolig och jag skrattade högt flera gånger, Gustav likaså. Jag tycker om att gå på teater men det är inte så ofta det är nån teater som lockar. Men den här var rikigt rolig. En fars med massor av missförstånd!

Det finns ett litet galleri på Stadsteatern som vi kollade in i pausen, då jag tog en lite rolig bild av Gustav som kollar in tavlorna. Inte alls stagead.

Träningsoutfit

Jag köpte nya träningstights idag när jag var med mamma på....*drumrolls*.. Ica Maxi. Yes, de har tydligen träningskläder där, snygga också visade det sig. Sen var vi in på H&M också och då såg jag den här matchande sport-toppen och tänkte altså neej nu blir jag ju tvungen att köpa den också, fast blev positivt överraskad i kassan för den var tydligen på rea *winning*. För en sån bra matchning vore kränkande att bara förbise. Plus att den var så otroligt snygg i ryggen, en sån korsad rygg har jag velat haft länge. Det är okej att vara matchy-matchy när man tränar. Det är faktiskt den enda gången det är roligt att matcha färger tycker jag. Till vardags bryr jag mig inte alls om färger. Jag tycker att det är så roligt att köpa träningskläder för det ger så mycket att faktiskt känna sig snygg när man tränar. Vissa tänker att "nej det spelar inte så stor roll vad jag har på mig, jag ska ju bara träna". Men om man tänker efter, varför skulle det tillfället vara annorlunda? Om man ska svättas och vara äcklig kan man iaf ha fräscha kläder. 

Mina skor är dock inte så fräscha på bilden då jag inte gjort rent dem sen alla slaskiga springturer i höstas. Men men.

Nu väntar jag bara på att bli helt frisk från min förkylning så att jag kan använda dem. Jag brukar bli förkyld ungefär en gång om året kanske och då brukar jag aldrig ha nån annan sjukdom. Nu när jag börjat jobba med barn lite då och då så sviker mitt immunförsvar och jag har varit förkyld en gång i månaden de senaste tre månaderna, varav en av gångena höll det sig i tre veckor pga att jag fick bihåleinflammation. Riktigt jobbigt och jag hoppas bara att jag får vara frisk nu så att jag inte blir så avtrubbad från täningen hela tiden... jag kommer ju ingen vart och ser inga framsteg. Bittert.

Mitt nyrenoverade rum

Såhär ser det ut i mitt rum nu efter att pappa lade in nytt golv och jag fick måla alla möbler vita. Först var jag arg för att mamma och pappa ville lägga nytt golv för att det verkade så omständigt och innan hade jag vitt golv, vilket jag föredrog. Jag tycker om när det är så ljust som möjligt. Men det vita golvet var fult och slitet, det hade ändå varit med sedan huset byggdes -91, så det var väl dags för att byta. Så istället för vitt golv blev möblerna vita i kontrast till det nya mörkare golvet. Det blev så mycket fräschare och alla detaljer i rummet är jag jättenöjd med.

Milian fick en egen liten hylla över sängen med en kronformad ljushållare, vilket jag tyckte var urgulligt då Milian heter Prins i efternamn. Farmor va inte riktigt med på noterna om Milians riktiga namn de första månaderna efter Milian kom så därför kallade hon honom för prinsen. Därför fick han heta det i mellannamn sedan när han skulle döpas. 

Jag får väl kanske byta ut den ena bilden på honom sen när den nya knodden kommer i Augusti. Jag måste vara den stoltaste mostern i världen. Vet inte om det är särsklit normalt annars det här.

Upp