Ida Angelica

Sleeping at last

Sleeping at Last aka Ryan O'Neal. 

Jag blir alltid förbluffad av kompositörer, artister, musiker och låtskrivare som alltid har en unik historia att berätta och gör det med sådan bravur att det nästan är omänskigt. Den här killen har en av mina absoluta favoritröster när det kommer till att utrycka sig. Det har hänt flera gånger att jag lyssnat på nån av hans låtar och bara förundrat mig över hur och när man kan sätta ihop en sådan text, melodi och syfte och allting bara utgör sig helt perfekt. I vilka omständigheter kommer man på ett mästerverk? Jag upptäckte honom genom Twilight- filmen Breaking Dawn och man får säga vad man vill om de filmerna men musiken är alltid on point. Att vara musiksättare i en filmproduktion måste ju vara det roligaste jobbet som finns- kan jag tänka mig. Ryan har en sån otrolig röst, den är så rå och ärlig och bara..perfekt. Han har någonting underliggande i rösten som dryper av känsla. Typiskt mig att analyera sångröster- det är min hobby. 

Det blir bara bättre av att han faktiskt inte är så känd, relativt okända röster är alltid bättre- man kan tänka sig att det är tillägnat sig själv för att det är så på pricken det man letar efter i musik.

Skärrad

Jag färgade mitt hår mörkare i förrgår för att jag skulle kunna använda Camillas gamla löshår, men sen när jag provade det igår så insåg jag att jag behövde tvätta det. Till er som har sett The Ring 2 - det va inte kul. Under hela oktober har jag varit extremt taggad på Halloween och därför sett massa spökprogram och skräckfilmer, vilket har resulterat i att jag inte alls är taggad längre för jag är så skärrad att jag knappt kan sova om nätterna- typiskt mig. I flera scener i The Ring 2 så kommer den äckliga tjejen upp i badkaret med sitt långa mörka hår och det var ingen trevlig bild att ha i huvudet när löshåret hängde över badkarskanten. Blev så paranoid och rädd för att jag skulle gå in i badrummet och ha glömt bort att det hängde där så var tvungen att lägga det på en handduk istället.

Nallebjörnen

Har nyss varit ute på promenad med Tereses hund Nalle. Hennes syskon och föräldrar var inte hemma idag så jag fick ta hand om Nallepojken ett tag. Han är så snäll att gå ut med, kanske för att han är tio/elva år gammal och luskar lugnt bredvid en. Jag älskar att gå ut på promenader, jag skulle vilja ha en egen hund att gå ut med för att det finns aldrig några andra som vill gå på promenader med mig (inte alls deprimerande).

Min bästa vän korvgubben

När jag var liten hade jag en vän som jag alltid gick till skolan med. Min bästa vän Terese och jag gick dag ut och dag in den fem minuter långa promenaden till skolan. Vi lärde känna varandra när vi var ett år gamla, vi började i samma klass när vi var sex, och vi har tills för två månader sedan bott på samma gata. Vi har alltid hållt ihop och gått igenom mycket saker tillsammans.

En gång när vi gick i ettan/tvåan, på väg hem från skolan, bestämde vi oss för att göra den då långa vägen hem lite roligare. Hon hade en axelremsväska som man bär på sidan av kroppen och jag hade en ryggsäck. Någon av oss fick den briljanta idén att jag skulle vända på ryggsäcken och sätta den på magen för att se tjock ut. Hon gick sedan och låtsades att sin väska var en varmkorvlåda och sålde korv till mig.. Sedan den gången lekte vi detta återupprepade gånger till och från skolan. Vi var tjockisen och korvgubben.

Vi har tänkt tillbaka på det här ofta och skrattat åt det ett flertal gånger, speciellt åt den gången hon hade skaffat ryggsäck och jag hade en axelremsväska. Jag tyckte sjävklart då att jag för en gångs skull skulle få vara korvgubben och hon tjockisen, men det tyckte minsann hon inte alls. Detta resulterade i ett bråk. Ett av de fåtal bråk vi faktiskt haft. Numera bråkar vi aldrig.

Terese flyttade till Australien för två månader sedan, där hon kommer vara kvar i ett år. Jag saknar henne extremt mycket, men vi är bra på att skypa och hålla kontakten, för jag vet inte vad jag skulle göra utan henne. Jag fick ett vykort av henne idag. Man kan ju säga att klumpen satt i halsen när jag läste den sista meningen. Min korvgubbe <3

I rörelse

Har precis myst ner mig i sängen efter ett långt pass på gymmet. Jag gymmade med Elin och Jojjanna idag på Fyrishov, för en gångs skull. Ibland är det tråkigt att träna själv, men efter två timmar av halvt utförda övningar och en massa skrattanfall insåg jag att det kanske är bättre att träna själv. Det bästa med Fyrishov är att det finns ett litet porrigt (nä inte så värst) litet rum med en kickboxningssäcksak, så jag tog med mig boxningshandskarna och vi tog ut armmusklerna lite med det i slutet. 

Nu måste jag upp på vinden för att leta efter mitt kamerastativ, mamma har nog lagt upp det där mot min vilja. Tudiloo!

Systersonhänderna

Var på gymmet igår kväll som sagt och cyklade sen hem till Camilla och sov där. Knäppte lite bilder och nu när jag tittade på dem så såg jag de gulliga märkerna efter Milians händer på hennes skåp under TV:n. Gullungen är så nyfiken och ska vara överallt <3

Eftersom att jag redan var inne i stan när jag vaknade imorse så åkte jag till gymmet igen imorse. Det jobbigaste med att bo på landet är att det tar så mycket tid att ta sig fram och tillbaka till gymmet och man slänger ut ganska mycket pengar på bussresor, så att båda mina systrar bor i stan är så bra, så att jag kan sova där, åka till gymmet och äta upp deras mat.

Burn, burn, burn

Jag har alltid varit intresserad av att läsa och skriva. Dikter och citat har jag lite varstanns i mitt rum, och de inspirerar mig varje dag. Vissa har jag fastnat för extra mycket och det här är en av dem. Det är ett citat från den populära boken "On the road." Den utspelar sig på 50-talet och hela boken är skriven på ett speciellt sett som gör vissa stycken rytmiskt poetiska.

Detta stycke i boken är den känd för och jag har läst den så ofta att jag kan citera den uttantill. Den påminner om alla udda människor som lever livet med en gnista i ögonen och sprider glädje och förundran. De som är intresserade av allt, nyfikna och de som alltid vill upptäcka nya saker. De få människor som får en att leva i nuet och ger en nya perspektiv på saker. Den påminner om den människa jag skulle vilja vara. 

Brunch hos systra mi

Min syster Camilla är en sån där människa som alltid lyckas med saker. Jag vet inte hur, jag tror hon har något sjätte sinne som gör att hon ser visioner av hur saker och ting ska se ut eller bli för kvinnan är ju galet bra på detaljer. När det gäller inredning är hon grym, hon har precis flyttat in i lägenhet och jag vill vara hemma hos henne endast för att det känns så hemtrevligt och fint. När det kommer till mat har hon samma förmåga och det blir alltid bra. Hon "slänger bara ihop något" så blir det det godaste man ätit. 

För någon vecka sedan t.ex så erbjöd hon sig att "slänga ihop" en smoothie till mig när jag kom från gymmet och som den frukt- och bäralskare jag är så har jag säkert gjort hundra smoothies i mitt liv. Den hon gjorde till mig var som sagt - den godaste jag druckit. Idag överträffade hon sig själv till och med och gjorde en ännu godare när jag, mamma, pappa och farmor var på brunch hos henne. Rikitgt mysigt, riktigt hemtrevligt och riktigt gott!