Ida Angelica

Samtida dans

Jag älskar och uppskattar alla sorters konstformer. Jag har utövat teater, när jag var yngre försökte jag uttrycka mig genom att rita, och jag har till och med gått en kurs i showdance. Även om allt detta var längesedan så är jag glad över att jag till sist fann musiken och skriften som ett sätt att uttrycka och få ut mina känslor på. Som en känslosam person så vet jag inte vad jag skulle göra utan den sortens självterapi, för det är lite så jag ser det. Jag är tvungen att ha ett utlopp för känslorna utan att det nödvändigtvis behöver påverka andra. 

En sak jag ångrar lite är att jag inte fortsatte med någon danskurs när jag var yngre. Men det är trots allt nu som jag har insett att dans kanske till och med är den bästa formen av att kunna uttrycka sig - hand i hand med musik. Enligt mig så är det så. Jag kan sitta och titta på olika dansstilar i timmar, och bli avundsjuk över hur dansare kan kontrollera och hålla sina kroppar till musiken på ett sätt som inte bara dem förstår, utan som andra också försår. För som jag sagt förut är alla konstformer ett sätt att inte bara uttrycka sig, utan att få andra att känna tillsammans med en. 

Jag har följt YouTube- gurun Bethany Mota i dansprogrammet "Dancing with the Stars" och jag fastnade för hennes två senaste danser så otroligt mycket. Jag har tittat på dem om och om igen, särskilt det sista klippet, där de utövar en dansstil som kallas "contemporary dancing". I dem båda danserna så lade jag också märke till att dem dansade till samma låt, fast i olika versioner. I det första klippet är det till originalversionen av "I want you back" av Jackson 5 (utförd av livebandet i programmet). I andra versionen är det en cover-version av den låten som är gjord av The Civil Wars. Det är fint att se hur hela konceptet med dansen ändras med endast en annan version av låten och en annnan dansstil.

Det beskrivs senare i andra klippet att konceptet med "ram-dansen" var att utrrycka känslan av att se ett foto på sitt ex och inse att man vill ha honom/henne tillbaka. Det är så fint att se vad man kan göra när man vill berätta en speciell historia.

Mammas fina tatuering

I fredags var jag med mamma till tatueringsstudion. Hon har sedan länge velat göra en tatuering med alla döttrarnas namn, så så elv det Jag tycker att den vart jättefin och jag vart så sugen på att boka en tid till mig själv när jag var där. Jag vet vad jag vill göra och jag vet vart jag vill ha den, så nu längtar jag bara efter att få göra den!

Vintermarknad

Idag var jag på Ulva marknad med nästan hela familjen. Det är så mysigt att gå runt och titta i alla stånden. Julkänslan börjar sakta men säkert börjar krypa sig på och jag tycker för en gångs skulle att det ska bli lite mysigt med julen. Första advent är redan nästa helg. Jag tänkte spela in lite jullåtar och lägga upp här varje söndag i advent, om jag hinner. Jag ska iaf hinna göra två, men målet är ju att göra en till varje södag framöver. Vi får se.

10 oktober, 2012 - Mina skrifter

"It was like there was no more place cold enough to fall asleep on.

All the places was now all heated up and uncomfortable.

I needed new space, but there was none.

So I just laid there, hoping to fall asleep and be relaxed enough to forget about it.

I pressed against the wall, to the cold,

then I jumped out of bed to sleep on the floor."

Now I will love you secretly

They say that time will heel but I can't seem to find the cure
You ask if I'm okay but I'm not welcome anymore
We perished each alone just like the night turns into dawn
and now I kneel in the night

Milian fyller 1 år #2

I lördags firade Milian sin födelsedag i efterskott med släkt och vänner, så jag fick fira honom två gånger. Han fick så otroligt mycket fina presenter av alla och han är så go' <3 Självklart hade Emelie fixat fina bakelser, bl.a cupcakes och cakepops formade som ettor. Hon är duktig, min syster.

Sommaren 2013

Den bästa sommaren jag kan minnas. Sommaren av ständiga fester. Sommaren av fina vänner, utflykter och upptäckter. Sommaren jag klippte av mig mitt hår. Man märker ett mönster när man kollar igenom alla gamla mobilbilder såhär, fastän nästan alla var tagna vid olika tidpunkter. De flesta bilder är på mig och Johanna, vi hade nog den bästa sommaren av alla skulle jag tro. Det bästa var att känna den enorma frihet jag kände under den här sommaren. Jag kunde göra vad jag vill, för jag hade hunnit fylla 18, samt att jag hade tryggheten som väntade med ett år till i skolan. Om jag skulle få chansen att hoppa tillbaka till skolavslutningen 2013 om det btydde att jag skulle få göra om allt som hänt det senaste året, skulle jag utan tvekan säga ja.

Jag är lite av en perfektionist

Många kanske inte vet detta om mig men jag har det väldigt svårt att må bra om jag inte är helt nöjd med min prestation. I högstadiet fick jag väldigt bra betyg och var väldigt nöjd med det jag gjorde, så jag kände att jag förtjänade att må bra. När jag började gymnasiet så gick det väldigt mycket sämre, jag hade inte motivationen till att göra allting lika bra som jag egentligen ville, vilket resulterade i att det inte blev roligt för mig alls. Det känns fortfarande inte som att jag förtjänade att stå på studentflaket - även fast mina betyg inte var ett dugg dåliga. Det var viktigt för mig att känna att jag gjort bra ifrån mig, även om det inte syntes på betygen. Det är viktigt för mig att lägga ner min själ och hjärta i allt jag gör, annars är det enligt mig inte värt det, och jag tror att många andra också känner så. 

Det här gällde inte bara i skolan, det gäller allt. På mitt jobb på restaurang där jag numera jobbar väldigt sällan trivs jag inte alls, just på grund av att jag inte riktigt har koll på läget och jag kan inte prestera så bra som jag skulle vilja. Därför bävar jag inför varje arbetspass - när jag känner att jag inte kan utföra det som jag vill. Jag bävar inför att söka jobb av just denna anledningen, jag är rädd för att jag kommer prestera dåligt och jag vet att det i sin tur får mig att må fruktansvärt dåligt. 

När jag spelar in musik så måste jag tycka att det är så bra det kan bli, att jag gjort mitt bästa med det jag har att jobba med. Jag sjöng på min mammas och pappas 50-årsfest och jag tyckte att det gick jättebra, därför tyckte jag att jag förtjänade att få beröm efteråt. Jag sjöng på min systersons dop och tyckte det gick hemskt dåligt och jag ville inte se folk i ögonen när de gav mig beröm efteråt. För att jag tyckte inte alls att jag var värd det. Att höra deras tacksamma ord var för mig bara smärtsamt. 

Jag är min värsta kritiker, det är jag medveten om. Det spelar ingen roll för mig hur bra någon annan tycker att jag presterar. Det är JAG som alltid måste tycka om det jag gör, annars mår jag helt enkelt inte toppen.

Jag har inte skrivit ett blogginlägg på några dagar, just för att jag tycker att jag inte har haft tid att göra ett inlägg så bra som jag velat.

Samtidigt tror jag att det gynnar mig åt andra hållet också. Jag bryr mig inte mycket om vad andra tycker, ibland kan det vara viktigt men oftast inte. Jag kan klä mig som jag vill, jag kan säga vad jag vill, jag kan ha håret som jag vill, så länge jag har ett gott samvete. Kommentarer och blickar på hur jag ser ut eller hanterar saker flyger mig bara förbi, när jag vet att jag har mitt goda samvete och tycke kvar. När jag tycker att jag har gjort det som jag tycker varit bäst. Jag sätter min egen åsikt först, för att jag vet att på det sättet mår jag som bäst.

April 18, 2013 - Mina skrifter

Bring the places here alive, 
they are so dead to me.
Tell me what happened inside that fence,
down by the schoolyard,
when you were eight?
Tell me about where you had your first cigarette,
and how did that make you feel?
Tell me what bench you fell asleep on
when you got that drunk
that time you told me about.

Where have your fingers touched the concrete?
Where have you consumed the air,
and where did the air consume you?
Tell me where your life has been spent,
divided into little pieces of living.
Memories that will tell people
about who you are,
who you have been
and who you might want to become.
Bring the places here alive.
Fill them with life.

Touch my skin,
leave your fingerprints,
let me wear a part of you
I will take care and cherish your stories forever.

 

Milian fyller 1 år

Idag firade min systerson sin första födelsedag. Det var ett år sedan min syster blev världens stoltaste och lyckligaste mamma. Att det redan gått ett år sedan han föddes är obegripligt för det känns verkligen som igår. Under detta år har han fått så oändligt mycket kärlek och han har spritt så mycket glädje omkring sig. Världens underbaraste charmtroll <3 Han är så rolig, skitungen. Han tycker det är jätteroligt med hans mammas och pappas dammsugare och blir väldigt arg när han inte klarar av att hantera den själv. Så idag köpte mamma/mormor en alldeles egen, liten leksaksdammsugare till honom. Och ett städ-set med golvmopp och skurhink. Till min stora förtjusning är han lika besatt av gitarrer som han är utav dammsugare. När han är hemma hos oss slutar det alltid med att han går runt med någon av mina gitarrer och han kan grejja med dem hur länge som helst utan att tröttna. Så självklart var jag tvungen att ge honom en egen liten gitarr nu när han fyllde. Mosters stjärna <3

Förövrigt så har jag jobbat min första dag på dagis idag och det ska bli så skönt att ha någonting att göra om dagarna, man blir så fruktansvärt rastlös som arbetslös.