Ida Angelica

"Du passade mycket bättre i långt hår."

Det finns några saker i livet man kan se på och säga: "detta var nog en avgörande händelse i mitt liv. Någonting som hade stor betydelse för personen jag är idag."

Någonstans i början av gymnasietiden, då mycket var i förändring, så skrev jag upp på min "innan jag dör- lista" att jag någon gång i mitt liv skulle klippa av mig mitt hår. Jag kunde inte föreställa mig det överhuvudtaget, det var bara en sak jag ville vara med om någon gång - känslan av att ta saxen och bara kapa allt. När man läser detta kanske man tror att jag inte brydde mig om mitt hår lika mycket som alla andra tjejer. Men jo, precis som alla andra tjejer vill jag ha det perfekta hårsvallet.

Det gick något år och jag kunde verkligen inte förstå hur folk kunde klippa av sig allt hår till en så kallad "pixie", precis som så många andra tjejer nog absolut inte kan förstå. I samma sväng klippte Miley Cyrus av sig sitt hår och enligt mig såg hon rentutsagt förjävlig ut - i början. Men jag tyckte att det var så himla underbart att hon gjorde det. Hon sa: "folk tycker att jag ser lesbisk ut, men jag förstår inte hur det på något sett skulle vara en förolämpning." Hon ville visa för världen att det fanns flera sidor av kvinnlighet, och att tapperheten att förbinda sig till en förändring var en av dem, och att gå emot stereotypen.

Detta fick mig att bli fruktansvärt sugen på att göra samma sak. Jag visste inte om jag skulle passa i det. Jag minns att ena dagen hade jag bestämt mig att kapa det. Andra dagen var jag emot det till hundra procent. Jag var rädd för vad mina föräldrar skulle säga. Jag var rädd för att ångra mig. Jag var rädd för hur alla i min omgivning skulle reagera och jag var rädd för hur jag med kort hår skulle passa in i samhällets syn av kvinnlighet. Jag skrev för några inlägg sedan om sommaren 2013, då det hände väldigt mycket, vilket var en vändpunkt. Jag minns att innan en fest jag skulle på så tog jag saxen och klippte av ca 1 decimeter av håret- för att testa mig själv. Hår växer ju ut. Antingen skulle jag gråta eller tycka om det. Skevt blev det men jag brydde mig inte alls. Några dagar senare följde Terese med mig till en random hårfrisör och jag bad honom bara att kapa det. Samma dag blekte vi det och sen så jag ut som Miley Cyrus.

Det är först nu lite senare som jag inser hur mycket detta beslut faktiskt kanske var ett av det bästa i mitt liv. Det är svårt att beskriva. Känslan att göra någonting man själv så gärna vill göra - trots allas rädslor för utkomsten. Jag kände mig modig och mer självsäker än jag gjort i hela mitt liv. Känslan av att inte bry sig om vad alla kanske skulle tycka om det, känslan av att ge upp någonting man hållt så hårt i, i hela sitt liv. För det hade jag. Jag blev en helt annan person. Framförallt på utsidan, men nu i efterhand inser jag att det betydde mycket för insidan också. Folk trodde säkert också att jag gjorde det för att bevisa något, det gjorde jag på sätt och vis - men bara för mig själv.

Det har hjälpt mig stå upp för vad jag vill, att vara jag. Kunna ha mina tankar och åsikter. Inte alls bry mig om vad andra tycker. Jag har ett flertal gånger fått höra orden "du var mycket finare i långt hår, varför klippte du av det?". Varje gång jag hör det så växer jag lite, för att jag vet att jag är stark nog att inte bry mig. Sen att folk är så dumma i huvudet att de kläcker ut sig en sån kommentar utan att jag ens har bett om deras åsikt är en annan sak. Jag lever inte för att tillfredställa andra. När jag hör folk som vill göra något udda eller galet och folk säger "Nej, gör inte det." så vill jag bara skrika: "Go for it!" 

Få saker trycker ner mig idag, för att jag vet exakt vart jag har mig själv, och allt det här fick jag av min förbindelse till en förändring. När jag klippte av mig håret. Det var mer än bara en hårklippning.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas